kakhyllan

Så slitsamt att kastas fram och åter i nedstämdhetens helvetesgap. Från att några timmar tidigare gå ensam på promenad med hundarna och uppleva verkligheten starkt med alla sinnen och känna varma vindar, natur och himmel uppfylla själen med glädje till att senare stirra ångestfylld i nattsvarthet.
Mina barn är mina andetag och när jag ser in deras oskyldiga vackra ögon ser jag meningen med att jag finns till.
Räcker det????? För dem måste det räcka, det sveket kan jag inte ge vidare i någon form. Vill skrika för tudelningen av hjärtat gör ont, och jag inte bara kan ge efter för mörkret när jag ser över axeln och bortom mitt jag, då stångas liv och död men livet vinner alltid fast segern smakar bittert blod.