kakhyllan

Ser du mig genom glaset? Jag tar min högra hand och sveper två långsamma drag över imman som bildats runt alla fyra väggar. Glasväggar så tjocka att inte ens den största sten jag hittar där inne och orkar lyfta kan göra en spricka djup nog där vi kunde sätta våra hjärtan emot och lyssnat på andetagen.
Jag orkar inte skrika efter någon härifrån längre, för ekot studsar rakt mot mig och jag tvingas krypa ihop som en igelkott, ryggen värker när jag ska räta på mig så jag böjer ner huvudet för att vara närmare golvet.
Ser du något om du tittar mellan det tysta immiga glaset och mina suddande avtryck?